Vad Valrossar tycker om

Korta sekunder är svåra,
alltid så svåra att fånga.
Mycket svårare än en evighet,
för sekunder är korta och många.

Korta minuter är svåra,
de rinner iväg som sekunder.
Allt kommer så fort; det före,
och mellan och efter och under.

Och korta sekunder är hala,
de går inte att gömma och spara.
Så ge mig en kort liten evighet,
och sekunder som är underbara.

(Dikt ”Korta Sekunder” av Linn Lundström)

Nu. Just nu. Gillar jag verkligen när Hon trycker sig mot mig. Det kanske inte låter så konstigt. När man tänker efter är det väl något högst naturligt. Men det har inte hänt mig så ofta så jag njuter storartat när det händer. Att bara pussas eller kramas är väldigt mysigt, men när Hon tar tag om mig och nästan tvingar sig på mig… oj oj oj. Vi valrossar gillar sådant. Mycket. Förmodligen finns det de som tänker hävda att valrossar gillar musslor, snäckor och skaldjur. Oj så fel de har.

Ay, pistolero!

como estas?
te quiero
tengo hodido dinero y te voya sacar de aqui
solomente uno esta bien

(Låt ”pistolero” av Juno Reactor)

Jag är snart klar med The Difference Engine av William Gibson och Bruce Sterling. Den är såklart underbar. I några dagar har jag levt med Edward ”Leviathan” Mallory och en steampunk variant av london anno 1855. Ett london där datorn uppfanns på tidigt 1800-tal och skrev om hela kartan.

Dialogerna i boken är underbara. Skrivna till viss del i tjock slang och med Gibsons omisskännliga handlag.

”But if I weren’t a wicked dollymop, would I be here with you now?”
”No more playing bobtail.”
”You know i only go with gentlemen.”
Mick sniffed, amused. ”Call me a gentleman, then?”
”A very flash gentleman,” Sybil said, flattering him. ”One of the fancy. You know i don’t care for the Rad Lords. I spit on ‘em, Mick.”

Jag funderar skarpt på att göra ett konventsscenario i denna världen. Hålkort och maskindrivna bilar i ett viktorianskt london. Kan det bli bättre?