And that’s what makes my life so fucking fantastic
And im a weapon of massive consumption
And it’s not my fault it’s how i’m programmed to function
Japp, misstänker att jag har skrivit om det tidigare, men Lily Allens nya låt är så grymt bra att jag skriver igen. Texten är underbar (se ovan) och musiken är så härligt Chemical Brothers. Det är brittisk techno när det är som bäst, fast pop’ifierat och det är inte en dålig sak.
Forget about guns and forget ammunition
‘Cuz im killing them all on my own little mission
Now I’m not a saint but I’m not a sinner
Now everything is cool as long as I’m getting thinner
Det är ruggigt bra och låten har en given plats i min svenskjapanska mobila musikspelare med telefonfunktion, och den borde ha det samma i din mobila musikspelare!
En man i Hallunda fick för sig att man kan köpa Armani läderjackor för dryga 700 spänn stycket. Stefan, som mannen heter, blev begeistrad över sitt ”kap” medan frugan i efterhand kallt tvingades konstatera att hennes man är 1) dum, 2) efterbliven, 3) naiv, 4) godtrogen och 5) total oförmögen att känna igen läder. Jackorna var av plast och inte Armani.
Så Darwin funkar trots allt fortfarande. De ignoranta blir lurade på sina pengar och de som lever livet med åtminstone ett öga öppet blir inte lurade på pengar. Jag vågar chansa på att Stefan innan har köpt billig viagra på nätet, hjälpt stackars strandsatta nigerianer få tag på sina arvspengar och har några klockor hemma som visar rätt tid två gånger per dygn.
Häng med är ni snälla för detta kommer att vara en lite omständigt inlägg.
Min broders fästmö (get married already!) har postat ett blogginlägg om en ”hunk” vid namn Mark Harmon. Hennes inlägg har rubriken ”Mark, oh Mark!” vilket osökt fick mig att tänka på eurodisco kungen Mark Oh från tyskland. Så givetvis grävde jag fram hans underbara ”Tears Don’t Lie” från 1995 för att dels njuta av låten men också för att skriva en kommentar att just Mark Oh helt klart är vackrast och underbarast.
Lyssnings- och tittningsanvisning: Njut av den totalt intelligensbefriade texten, stulen från en gammal tysk schlagerdänga från sextiotalet, lägg också märke till den underbara nittiotalsestetiken. Bombarjacka light, crewcut och örhängen i båda öronen. Kärleksobjektet i filmen är klädd som Askungen och mentorn är som tagen från American Ninja IV.
Ok, jag sitter alltså på youtube och lyssnar på min uppväxt och då börjar man såklart klicka vidare. Jag vet att Mark Oh har gjort mycket annan skit, förlåt, musik så det kan ju aldrig skada att lyssna/titta. Han har bland annat gjort en remix på Tears Dont Lie 2001 som innehåller mera dansanta beats och massor med i stort sett nakna kvinnor i videon, ni får google den själv om ni är intresserade.
Men jag fastnade för en remake på ”When The Children Cry”.
Och det allra roligaste kom när jag började läsa kommentarerna till videon. Lite tyska om att låten är Gänsehaut och Super Toll, men så kommer det underbara.
”Why Mark Oh? White Snake did this song.. its only they who make it good.. sorry Mark”
Notera särskrivningen. Men det härligaste med detta, förutom att någon direkt gör jämförelsen att orginalet på något sätt skulle vara upphöjd till kanon och alla som försöker sig på att göra om / tolka bara skall lägga sig ner och dö, helst i egengrävd grav, är svaret på kommentaren.
”Not Whitesnake! The Original is from White Lion!”
Notera den korrekta stavningen och den stora begynnelsebokstaven på Original. Man måste kunna sin historia när man kritiserar något. Det är inte bara Whitesnake som gör låten bra, faktum är att vad jag kan se på wikipedia har de aldrig framför låten. Det är som den svarande kommenteraren säger. Det är White Lion. Här är förresten originalet:
Ok. Vad har vi lärt oss av detta? Man måste kunna sin historia, annars riskerar man att göra bort sig fullständigt, och kanske värre, få sina i övrigt bra argument torpederade av sitt faktamisstag.
Jag är rätt säker på att Mark Oh inte gör musik av samma anledning som White Lion gjorde musik back in the days (splittrades 1991, fyra år innan Mark Oh slog igenom). Eller ja, de kanske båda gör det för kvinnor och droger :). Men jag kan uppskatta Mark Oh’s variant. Den är lättdansad och alla kommer att känna igen låten. White Lions original skulle nog dansresturangernas besökare också känna igen, men den riskerar att sänka tempot något rejält och därmed förfela hela tanken med danspalats och discjockeys.
Detta gäller för övrigt det allra mesta i vår värld. Man får gärna tycka vad man vill om folk och företeelser. Men även om man är en djupt troende kristen eller muslim så var Jesus av den rådande makten utmarkerad som en bråkstake och terrorist och Muhammed var en köpman som gifte sig till pengar. Att ändra på historien eller förneka den kan bara leda till bekymmer.
*** *** ***
I min bekantskapskrets har det ofta diskuterats detta med original och covers. Folk både från höger och vänster, liberaler som kommunister, troende som agnostiker har med passion och glöd argumenterat för antingen Trent Reznors original eller Johhny Cashs cover på ”Hurt”. Jag envisas, med en dåres envishet, att Nine Inch Nails (Trent Reznor) gör den bäst. Han har den rätta smutskänslan på låten och texten. Men det förtar inte Johnny Cashs variant. De båda varianterna förstärker varandra. Tillsammans är de så mycket mera än var och en för sig.
Johnny Cash ser tillbaka på ett liv av smuts, medan Trent är mitt i skiten. Låten blir mångfacetterad. Ju flera artister som behandlar samma tema dessto mera definierat blir det, dessto tydligare blir det. Det är ointressant att prata om original och covers som om den ena skulle vara bättre än den andra, då de sällan förtar något från varandra.
Här får ni dem i ”fel” ordning. Först Johnny Cash, avskalat och enkelt. Oerhört fyllt med känslor. Sedan med Nine Inch Nails, en version från en live spelning. Lyssna och njut av publikens respons och medsjungande efter raderna ”you are someone else, i am still right here” vid 03:08.
Kort föreläsning idag och Judendomen. Lite ostrukturerad men på det stora hela bra. Känns bra att få lite ”ämneskunskaper”. Det visade sig dock som alltid att böckerna man hade var fel böcker. Jag och Adam var och panikhandlade boken som det stod i schemat att vi skulle läsa och det var ju fel då. Men jag tror att det kommer att lösa sig. Boken kostade 90 kronor mera att köpa på Akademibokhandeln än valfri internetsida men det är smällar man får ta.
Ikväll har jag besök och jag håller på och laddar just nu. Klar med all städning och nu skall jag börja med maten. Jag tänkte att detta var ett lysande tillfälle att ge mamma chansen att se hur det ser ut nu. Så här kommer två bilder. Håll tillgodo.
Bilderna är tagna med min nya mobilkamera. Kanske inte världens skarpaste objektiv, men jävlar vilken duktig fotograf. Rätt ljussättning och väl valda motiv. Framtida Hasselbladare enligt min mening.
Det verkar inte som om det blir mycket sömn inatt. Gick och la mig halv tolv och har vridit och vänt på mig ett otal gånger. Varit ute och gått en vända. Inget hjälper. Introduktion till den nya kursen om några timmar och jag har gett upp. Kommer att sitta uppe och jobba lite med sidoprojekt tills det är dags att cykla och sedan sova någon timme på dagen. Är lite nyfiken på varför jag inte kan sova. Har det med skolan att göra? Med privatliv? Med intressen? Eller är det bara en av de där nätterna när det inte går att sova vad man än gör?
Min förkylning, med inslag av feber och ont i halsen, har gett med sig. Alltid något.
Eller jo, lite nytt. Tentan igår tisdags gick bra och jag har därmed klirrat femton nya högskolepoäng. Än så länge har jag alltså tagit alla poäng utan att behöva göra omtentor och liknande, vilket känns väldigt skönt. Just nu är jag dock väldigt upptagen med att vara sjuk. Halsen är söndrig, om jag andas för häftigt hostar jag upp mina lungor, det rinner från näsan och jag äter alvedon som om det vore godis mot huvudvärk och feber. Det är i alla fall en välplacerad sjukdom då jag inte har någon skola förrän på måndag.
Många missförstånd klaras ut så snart päron slipper klander för otillräcklig äpplighet 