Def Jam, ett skivbolag som bland annat frontar Mariah Carey, Rihanna, Bon Jovi och Kanye West, skall försöka få lite lönsamhet i sin cd försäljning genom att stoppa in reklam i cd skivorna. Mariah Carey är tydligen först på banan med ett 34 sidors häfte med reklam från Elisabeth Arden, Angel Champagne och Bahamas turistbyrå. Bra så.
Men vem köper skivor idag? Mamma och pappa gör det. Folk hamstrar tydligen diverse Uggla, Gessle och Vikingarnas på bensinstationer. Men hur många tonåringa flickor och 30 nånting kvinnor köper skivor idag? För jag misstänker att målgruppen för Mariah Careys nya skiva inte är min mamma eller min pappa.
Musik är något som de flesta konsumerar digitalt. Antingen illegalt eller legalt. Genom Iphone, Nokias music store, Sonys dito eller för den delen Spotify och LastFM spelas musiken på fester, i lägenheter och i mobiltelefonerna. Den digitala konsumptionen kommer alltså inte att köpa den glättiga 34 sidors häftet producerat av modetidningen Elle (eller tja… kanske min broders fästmö :) ).
Fast vad vet jag. Kanske säljs det miljöförstörande plastskivor i USA. Mina fördomar om Asien säger ju att de plastskivor som säljs där kommer att ha ett fotokopierat häfte med bara en framsida och en baksida. Vi i västvärlden dumpar ju ogenerat vårt elektriska skräp på Afrika så kanske finns det platser som säljer cd-spelare där så att Def Jam har en marknad i Kenya?
Steam säljer sjukt mycket dataspel… online och digitalt. Iphone säljer bra med musik… online och digitalt. Vad faan är det skivbolagen har missat? Kan det vara så enkelt att skivbolag fortfarande drivs av advokater och musiker och att de har glömt att anställa ekonomer som har varit utanför dörren (eller snarare ute på internet) det senaste seklet?
Massor med VFT och scouter just nu. En sak som får upp mungiporna är Future Sound of London – Divinity. Låten är åtta minuter lång, men kör den på hög volym och njut av livet.
Köpte Invaders Must Die. Prodigys femte studioalbum och har snart lyssnat igen den för andra gången. Så sjukt bra. Stenhårt, smutsigt och helt galet. Jag tror Thunder är min favorit just nu, men det kan nog ändra sig i framtiden.
Albumet är en galen blandning av rock, punk, åttiotals electro och en stor dos kick-ass rave från det mörkaste nittiotalet. Jag har svårt att tänka mig en crowd som inte skulle dansa som galningar till musiken, jag tror inte det går att stå stilla. Jag dansar runt i min lilla lägenhet, dock med hörlurar på för detta skall lyssnas på högsta (+1) volym och jag tror mina grannar skulle döda mig då.
Underbart att höra ett band som man har älskat och trott gått förlorat komma tillbaka with a vengeance.
Tretton Valrossar av Fem ger jag den i betyg. Bengt hade inte kunnat göra det bättre.
Jag sitter och lyssnar på rättegången och det är en sak som slår mig. Åklagaren och målsägarnas biträden försöker åtala och pressa TPB som om det vore ett företag. Det funkar dock inte så bra när TPB har drivits som ett hobbyprojekt på internet. Människor behöver inte ha träffats på riktigt, bara över internet. Grafiker jobbar ideelt på projektet för att få cred och kunna använda det i sin framtid. Denna folkrörelsekultur som ligger bakom TPB har inget med gammeldags företagande att göra utan är ett stort gruppprojekt utan en egentlig ledare där de som vill engagera sig kan göra det. Denna kultur som har kommit fram till världens bästa operativssystem (vad gäller säkerhet och stabilitet) Linux. Ett operativsystem utan en kapten (förutom Linus Torvaldsen, som dock mest kan ses som en galjonsfigur) som seglar snabbare och bättre än stora företagsgiganter som Microsoft.
Jag är livrädd att bolagen och staten skall lyckas kväsa detta. Att samarbeta är -alltid- att föredra framför krig och tävling i pluralistiska företagsstrukturer. Det är klart för alla och en var att TPB har använts för att fildela rättighetsskyddat material. Jag nekar inte, och hade det inte varit för att killarna på TPB riskerar livsstid i skuld skulle de inte heller neka (vilket inte betyder att de är ansvariga för fildelningen av rättighetsskyddat material). Men lika lite som att vi skall inskränka aborträtten bara för att en kvinna har utfört abort två gånger för att slippa föda en dotter till skall vi döda internet för att de stora skivbolagen inte skall behöva byta affärsmodell. Det är ju dessutom fastslagit i rätt många -vetenskapliga- tester att fildelning -ökar- intäkterna för artister och konstnärer så det handlar ju inte om att pengarna har försvunnit. Nine Inch Nails skiva Ghost I-V var den MEST säljande skivan under HELA 2008 på amazon TROTS ATT DEN FINNS ATT LADDA NER GRATIS FRÅN NINE INCH NAILS HEMSIDA!
Jag hoppas och ber att den äldre generationen inte lyckas förstöra för mycket av den nya tiden innan vi den nya generationen (gränsen går för tillfället vid 30-31 års strecket) har makt nog att sätta den äldre generationen på vilohem. Jag hoppas också att vi (den yngre generationen) kommer ihåg detta när nästa yngre generation kommer på något helt nytt som vi (inledningsvis) tycker är föraktligt.
And that’s what makes my life so fucking fantastic
And im a weapon of massive consumption
And it’s not my fault it’s how i’m programmed to function
Japp, misstänker att jag har skrivit om det tidigare, men Lily Allens nya låt är så grymt bra att jag skriver igen. Texten är underbar (se ovan) och musiken är så härligt Chemical Brothers. Det är brittisk techno när det är som bäst, fast pop’ifierat och det är inte en dålig sak.
Forget about guns and forget ammunition
‘Cuz im killing them all on my own little mission
Now I’m not a saint but I’m not a sinner
Now everything is cool as long as I’m getting thinner
Det är ruggigt bra och låten har en given plats i min svenskjapanska mobila musikspelare med telefonfunktion, och den borde ha det samma i din mobila musikspelare!
Häng med är ni snälla för detta kommer att vara en lite omständigt inlägg.
Min broders fästmö (get married already!) har postat ett blogginlägg om en ”hunk” vid namn Mark Harmon. Hennes inlägg har rubriken ”Mark, oh Mark!” vilket osökt fick mig att tänka på eurodisco kungen Mark Oh från tyskland. Så givetvis grävde jag fram hans underbara ”Tears Don’t Lie” från 1995 för att dels njuta av låten men också för att skriva en kommentar att just Mark Oh helt klart är vackrast och underbarast.
Lyssnings- och tittningsanvisning: Njut av den totalt intelligensbefriade texten, stulen från en gammal tysk schlagerdänga från sextiotalet, lägg också märke till den underbara nittiotalsestetiken. Bombarjacka light, crewcut och örhängen i båda öronen. Kärleksobjektet i filmen är klädd som Askungen och mentorn är som tagen från American Ninja IV.
Ok, jag sitter alltså på youtube och lyssnar på min uppväxt och då börjar man såklart klicka vidare. Jag vet att Mark Oh har gjort mycket annan skit, förlåt, musik så det kan ju aldrig skada att lyssna/titta. Han har bland annat gjort en remix på Tears Dont Lie 2001 som innehåller mera dansanta beats och massor med i stort sett nakna kvinnor i videon, ni får google den själv om ni är intresserade.
Men jag fastnade för en remake på ”When The Children Cry”.
Och det allra roligaste kom när jag började läsa kommentarerna till videon. Lite tyska om att låten är Gänsehaut och Super Toll, men så kommer det underbara.
”Why Mark Oh? White Snake did this song.. its only they who make it good.. sorry Mark”
Notera särskrivningen. Men det härligaste med detta, förutom att någon direkt gör jämförelsen att orginalet på något sätt skulle vara upphöjd till kanon och alla som försöker sig på att göra om / tolka bara skall lägga sig ner och dö, helst i egengrävd grav, är svaret på kommentaren.
”Not Whitesnake! The Original is from White Lion!”
Notera den korrekta stavningen och den stora begynnelsebokstaven på Original. Man måste kunna sin historia när man kritiserar något. Det är inte bara Whitesnake som gör låten bra, faktum är att vad jag kan se på wikipedia har de aldrig framför låten. Det är som den svarande kommenteraren säger. Det är White Lion. Här är förresten originalet:
Ok. Vad har vi lärt oss av detta? Man måste kunna sin historia, annars riskerar man att göra bort sig fullständigt, och kanske värre, få sina i övrigt bra argument torpederade av sitt faktamisstag.
Jag är rätt säker på att Mark Oh inte gör musik av samma anledning som White Lion gjorde musik back in the days (splittrades 1991, fyra år innan Mark Oh slog igenom). Eller ja, de kanske båda gör det för kvinnor och droger :). Men jag kan uppskatta Mark Oh’s variant. Den är lättdansad och alla kommer att känna igen låten. White Lions original skulle nog dansresturangernas besökare också känna igen, men den riskerar att sänka tempot något rejält och därmed förfela hela tanken med danspalats och discjockeys.
Detta gäller för övrigt det allra mesta i vår värld. Man får gärna tycka vad man vill om folk och företeelser. Men även om man är en djupt troende kristen eller muslim så var Jesus av den rådande makten utmarkerad som en bråkstake och terrorist och Muhammed var en köpman som gifte sig till pengar. Att ändra på historien eller förneka den kan bara leda till bekymmer.
*** *** ***
I min bekantskapskrets har det ofta diskuterats detta med original och covers. Folk både från höger och vänster, liberaler som kommunister, troende som agnostiker har med passion och glöd argumenterat för antingen Trent Reznors original eller Johhny Cashs cover på ”Hurt”. Jag envisas, med en dåres envishet, att Nine Inch Nails (Trent Reznor) gör den bäst. Han har den rätta smutskänslan på låten och texten. Men det förtar inte Johnny Cashs variant. De båda varianterna förstärker varandra. Tillsammans är de så mycket mera än var och en för sig.
Johnny Cash ser tillbaka på ett liv av smuts, medan Trent är mitt i skiten. Låten blir mångfacetterad. Ju flera artister som behandlar samma tema dessto mera definierat blir det, dessto tydligare blir det. Det är ointressant att prata om original och covers som om den ena skulle vara bättre än den andra, då de sällan förtar något från varandra.
Här får ni dem i ”fel” ordning. Först Johnny Cash, avskalat och enkelt. Oerhört fyllt med känslor. Sedan med Nine Inch Nails, en version från en live spelning. Lyssna och njut av publikens respons och medsjungande efter raderna ”you are someone else, i am still right here” vid 03:08.
Köpte Invaders Must Die. Prodigys femte studioalbum och har snart lyssnat igen den för andra gången. Så sjukt bra. Stenhårt, smutsigt och helt galet. Jag tror Thunder är min favorit just nu, men det kan nog ändra sig i framtiden.
Många missförstånd klaras ut så snart päron slipper klander för otillräcklig äpplighet 