Hur tar vi hand om våra barn?

Kungen skall svara dem: ‘Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

[Matt 25:40, 1917 års översättning]

Likt Christer Magister har jag också via SVD hittat till P1’s program om Elin. Det är inte en historia med ett lyckligt slut utan en genomgång av en händelse med dödlig utgång som förmodligen hade kunnat ändrats närsomhelst om någon bara hade lyft på huvudet och sett Elin. Christer har tydligen själv haft en liknande elev och även om jag inte jobbat i skolan än har jag haft en liknande situation som scoutledare. Men det är inte detta jag har tänkt att skriva om, utan hur vi tar hand om våra barn.

En rapportör till FN har skrivit en rapport om hur flyktingar tas hand om. Hennes slutsatser fick aftonbladet att skriva följande:

I varje givet ögonblick dygnet runt letar cirka 750 000 pedofiler runt på internet efter barnpornografi eller offer i riktiga livet, enligt en ny rapport till FN.

”Antalet bilder av sexuellt utnyttjade barn blir inte bara fler utan också allt mer chockerande”, hävdar Najat Maala, nyutnämnd och obetald specialrapportör till FN för frågor om barnprostitution och barnpornografi.

Aftonbladet

Bakom denna till synes skrämmande rapport och artikel döljer sig dock något enligt mig mycket vidrigare. För en genomgång av rapporten och tidningarnas rapportering så rekommenderar jag er att läsa Oscar Swartz två postningar om ämnet; Barnporr del 1 och Barnporr del 2.

I korthet kan man säga att i stort sett ingen siffra stämmer i rapporten och att våra svenska tidningar inte ens har lyckats stava rapportörens namn rätt. Men det ligger en djupare tragedi bakom detta som också Oscar Swartz pekar på. Genom att låta idealla organisationer, som t.ex Ecpat, okritiskt stå för sanningen riskerar vi att aldrig få någon klarhet om barnporr.

Det finns barnporr på internet. Att påstå annat vore någorlunda barockt och världsfrånvänt. Kan något digitaliseras kommer det tillslut att finnas på internet. Men barnporr finns inte överallt. Såsom i ”verkligheten” såsom på internet. Vi behöver inte värja oss för floder av barnporr när vi handlar på Willys lika lite som att barnporren väller fram såfort man surfar utanför hotmails gränser.

Men dessa uppblåste låtsassiffror från kristna moralistiska grupper med ett klart ekonomiskt intresse hjälper inte. Rapportören skriver till FN att:

”35. As of 19 April 2009, the National Centre on Missing and Exploited Children (NCMEC) in the United States, had since its creation in 1998, identified 592,044 out of a total of 681,275 sites as child pornography sites.”

Var kommer dessa siffror ifrån? NCMEC har ett formulär på sin hemsida där man kan fylla i en misstänkt webadress. Man skriver också vilken slags sida man tror det är; barnmisshandel, sexhandel eller barnporr. Dessa siffror visar alltså att formuläret på deras hemsida har använts 592044 gånger för att rapportera en misstänkt barnporr sida sedan 1998. Huruvida dessa 592044 misstänkta sidor faktiskt innehåller barnporr vet ingen. Det kan vara en sida som 592044 olika personer har anmält.

Den enda fakta vi har är alltså skrämselpropaganda som ingen bör ta på allvar. Och där kommer problemet. Så länge vi oroar oss för aftonbladets 750 000 dygnet runt surfande pedofiler kan de riktiga pedofilerna fortsätta med sin verksamhet. På låsta sidor, på hemliga forum eller via uppringningsklienter i stil med 80-talets BBS’er. De ideella organisationerna driver ett korståg mot tecknad porr, fetish och porr inspelad med aktörer över 18 som låtsas vara tonåringar med pöbeln ivrigt påhejande från aftonbladets propagandaartiklar. Och under tiden lider barn. Barn som Elin som ingen ser. Barn som Josef Fritzl’s dotter och barnbarn. Barn som utnyttjas av vuxna. Barn som utnyttjas av de som skall ta hand om dem. Barn som vi aldrig kommer att kunna rädda sålänge som vi okritiskt sväljer vad tidningar och organisationer skriver för att få ökade anslag.

Vi måste ta reda på hur det egentligen ser ut. Och sedan skall vi bekämpa detta. För varje barn som dör, dör mänskligheten. För varje barn vi kan rädda, räddar vi mänskligheten. Jag vill göra en skillnad, jag vill påverka världen i en positiv riktning. Därför läser jag till lärare.

Reklam skall frälsa världen

Def Jam, ett skivbolag som bland annat frontar Mariah Carey, Rihanna, Bon Jovi och Kanye West, skall försöka få lite lönsamhet i sin cd försäljning genom att stoppa in reklam i cd skivorna. Mariah Carey är tydligen först på banan med ett 34 sidors häfte med reklam från Elisabeth Arden, Angel Champagne och Bahamas turistbyrå. Bra så.

Men vem köper skivor idag? Mamma och pappa gör det. Folk hamstrar tydligen diverse Uggla, Gessle och Vikingarnas på bensinstationer. Men hur många tonåringa flickor och 30 nånting kvinnor köper skivor idag? För jag misstänker att målgruppen för Mariah Careys nya skiva inte är min mamma eller min pappa.

Musik är något som de flesta konsumerar digitalt. Antingen illegalt eller legalt. Genom Iphone, Nokias music store, Sonys dito eller för den delen Spotify och LastFM spelas musiken på fester, i lägenheter och i mobiltelefonerna. Den digitala konsumptionen kommer alltså inte att köpa den glättiga 34 sidors häftet producerat av modetidningen Elle (eller tja… kanske min broders fästmö :) ).

Fast vad vet jag. Kanske säljs det miljöförstörande plastskivor i USA. Mina fördomar om Asien säger ju att de plastskivor som säljs där kommer att ha ett fotokopierat häfte med bara en framsida och en baksida. Vi i västvärlden dumpar ju ogenerat vårt elektriska skräp på Afrika så kanske finns det platser som säljer cd-spelare där så att Def Jam har en marknad i Kenya?

Steam säljer sjukt mycket dataspel… online och digitalt. Iphone säljer bra med musik… online och digitalt. Vad faan är det skivbolagen har missat? Kan det vara så enkelt att skivbolag fortfarande drivs av advokater och musiker och att de har glömt att anställa ekonomer som har varit utanför dörren (eller snarare ute på internet) det senaste seklet?

Denna jävla reklam!

Läser i BLT att tandläkare har börjat att visa reklam för sina patienter medan de borrar i deras tänder. Det verkar vara helt jävlar i mig omöjligt att komma undan reklamen!

Det verkar som om PP behövs till riksdagsvalet 2010

Jag roar mig med att läsa olika analyser om varför valet ser ut som det gör. Det allra roligaste är att läsa sossar och moderaters nöjda grymtanden att de har vunnit och motståndarna har förlorat. Jag trodde ingen kunde göra det bättre än Mona ”förskott på lönen” Sahlin men sossarnas nya partisekreterare Ibrahim Baylan (f.d skolminister) lyckades. Mona Sahlin stod ju i direktsändning och ropade glatt ”Vi är sveriges största parti!” men Ibrahim har lyckats dra detta ett varv till genom att säga:

Igår underkände Svenska folket Moderaternas politik. De hamnade under 20 procent. I stort sett samma valresultat som 2004. Ganska långt från ”största parti” som Moderaterna så självsäkert pratat om.

Vi socialdemokrater är glada över vår framgång i valet och att vi fortsatt är Sveriges största parti. Det ger en bra grund för att fortsätta driva kampen för jobben stenhårt i EU och för en socialdemokratisk valseger 2010.

Newsmill

Men i verkligheten, den där riktiga fakta redovisas och man inte förbjuder rapporter som kommer fram till ideologiskt felaktiga slutsatser, backade Socialdemokraterna från 24.65% till 24.63%. Moderaterna ökade med 0.8% och sett på en höger vänster skala har s+mp+v 8 mandat medan m+kd+fp+c har 9 mandat. Det är rätt svårt att tolka detta som något annat än att socialdemokraterna har gått bakåt.

Och detta i en tid med en stor ekonomisk kris och arbetslöshet som stiger tillsammans med idiotlagar från sittande partier (FRA, IPRED och datalagringsdirektiv). En kommentar till Ibrahims debattinlägg säger det jättebra:

Vi hade ett öppet mål att slå in bollen i. Det var för drygt ett år sedan. Moderaterna hade låtit fårakläderna glipa tillräckligt mycket för att folk skulle förstå att de nya moderaterna i grund och botten är ganska lika de gamla. Vi behövde bara formulera en rimlig politik som klarade av att omfatta såväl välfärdsgillande mittenväljare som dogmatiska fackliga väljare. Något vi historiskt varit ganska duktiga på. Vi skulle defilera i mål med en bred majoritet mot moderatstyrda regeringar. Vi kunde kanske bryta blockpolitiken genom att inte innan valet ta med vänsterpartiet i regeringsunderlaget.

MEN vi misslyckades totalt. Misslyckades mer än någon gång i vår stolta historia. Vi totalfloppade.

Nu dömer folket oss, inte moderaterna. De gjorde ett ganska bra EU-val givet förutsättningarna. De har fört en mycket tuff politik (delvis för att de inte förstår bättre, delvis för att de föraktar svaga människor och delvis för att det behövts) som knappast varit tänkt att boosta mellanvalspopulariteten. Trots detta fick de samma siffror som förra gången.

Oss däremot dömer folket. Vi borde samlat massor av ”missnöje med regeringen”-röster. Vi är ju oppositionen. Det är ju oss folk skall flockas runt när man är arga på den sittande regeringen. Men icke. Vi saknar linje och ledarskap. Vi samlar ingen opposition som det ser ut idag. Vi är mycket illa ute.

Givetvis florerar ett antal konspirationsteorier. Jag gillar tanken på att många som röstade på socialdemokraterna gjorde det för att äntligen bli av med Marita Ulvskog till kontinenten som min far än gång röstade på en moderat läkare för att ”hon gör mindre skada i riksdagen än i ett läkarrum”. Men frågan är om det inte kanske stämmer att många alliansförespråkare röstade rött för att säkerställa en vinst i riksdagsvalet 2010. Hade det gått sämre för socialdemokraterna hade kanske Mona, Ibrahim och Marita fått lämna politiken vilket möjligen kan leda till en kompetenshöjning av alliansens motstånd.

Den rödgröna rörans enda möjlighet i valet 2010 är ju om Maria Wetterstrand (m) lanseras som stadsministerkandidat. Jag skulle rösta på henne. Vilken dag som helst, och skall man titta på röstfördelningen i Stockholm är min åsikt delad av många. Mona Sahlin, som inte tvingades till att avgå för två chokladbitars skull, har ju lika mycket trovärdighet som Ella Bohlin, som glädjande nog verkar missar eu parlamentet.

Men inte bara sossarna har problem med analysen. Marit Paulsen (fp) försöker smeka till sig några röster genom att prata om att fildelningsfrågan måste kompromissas fram på något sätt. Hon pratade ju sig varm för att någon form av bibliotekslösning i kandidatutfrågningen i Agenda. Problemet är ju att det inte handlar om fildelning, det handlar om integritet och mänskliga rättigheter.

Jag röstade Pirat för jag är livrädd att vi i framtiden bara kommer att vara konsumenter. Jag vill vara en aktiv deltagare i mitt eget liv. Jag vill kunna välja själv, jag vill kunna utvecklas på egen hand. En övervakning av våra liv på jakt efter fildelare (som enligt studier enbart berikar företagen i nöjesindustrin) eller terrorister och en begränsning av vad vi har tillgång till efter någon dold lista (homoporr är t.ex. förbjudet! och i finland är det mucho galet!) och bevekelsegrunder som kan ändras snabbt (ändamålsglidning anyone?) är något av det jag är mest rädd för idag förutom vårt fortsatta brutalvåldtagande av klimat och natur.

Så jag röstade Pirat. Förhoppningsvis är det sista gången. Förhoppningsvis har de etablerade partierna fattat vad det handlar om (eller kommer att göra det) och ändrar sin inställning. En kommentar till ibrahims underbara debattinlägg berättar vad en Svempa tycker att sossarna skall göra för att få tillbaka hans röst till riksdagsvalet 2010. Jag tycker att listan är underbar och kopierar den här med uppmaningen till alla partier (med möjligt undantag av punkten om avskedandet av Bodström) att läsa igenom den, annars blir det Pirat 2010.

* Ta tydligt ställning mot ALLT vad ökad övervakning av medborgarna heter.

* Tala om för era väljare att övervakningssamhället möjliggör återkomsten av feodalstaten, denna gång baserad på tillgång till information. Fundera själv över detta.

* Förankra hos era väljare att Sverige skall vara bäst i klassen på demokrati, med tydlig yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet och så vidare.

* Rösta mot alla nya vansinnesförslag som kommer från EU, som IPRED 2, ACTA och så vidare. Stå för detta.

* Avskeda Bodström utan reservationer, och be ödmjukt svenska folket om ursäkt för vad han gjort och framför allt att ni gav honom mandat att urholka den personliga integriteten. Garantera att han aldrig kommer få en folkvald plats hos er igen.

* Anta ett integritets- och öppenhetsmanifest där ni slår fast att utan öppenhet och integritet kan ni inte driva några andra frågor trovärdigt.

* Samarbeta med andra partier för att riva upp de vansinnesbeslut som redan är tagna.

Jan Guillou’s rätt att tjäna pengar i en ny värld är mindre än allas rätt att fritt få prata, träffas och diskutera!

Jag <3 Anna Odell

I Dagens Nyheter kan man läsa en artikel om Anna Odell och hennes uppmärksammade konstverk. När jag har läst hela texten känns det allt mera bekant. Nu har jag förvisso inte blivit bältad fast i en säng, men jag har suttit av en natt på psyk. Särskilt en sak som kommer fram i artikeln känner jag för:

Att hon [Anna Odell] skulle ha skadat personalen på S:t Göran går hon inte med på. Vården, menar hon, är en institution som måste tåla att bli ifrågasatt. Regler om sekretess gör att stora delar blir omöjliga att granska.

1995 blev Anna själv tvångsvårdad. På riktigt. Inte fejk. Och enligt artikeln blev hon bägge gångerna hon skickades till S:t Göran tvångsmedicinerad och bältad. För att visa upp detta kunde Anna antingen göra en walraff, eller göra ett konstverk om det hela. Jag vet att många tror (och vill) att konst bara skall vara bilder på ankor i motljus målade med akvarell, men konst är så oerhört mycket mera. Jag är jättesugen på att åka till Stockholm och se Annas utställning.

Men det här med tvångsvård diskuteras inte bara i Anna Odells kommande utställning. Även på Debatt pratade de om tvångsvård när det framkommer att tjejer (inga killar vad jag vet iaf) tvångsvårdas för självskadebeteenden tillsammans med förbrytare. Avsnittet går att se här ytterligare en tid till.

Hur skall samhället ta hand om de svagaste ibland oss? Vilka metoder skall man få ta till? Min natt inlåst på psyk har inte skadat mig, tvärtom. Och jag blev inte utsatt för tvångsmedicinering eller tvångsåtgärder. Men jag tycker att Anna Odell har gjort rätt, denna slutna miljö måste lysas upp och diskuteras.

Bloggen ”en farlig tanke” har gjort en intressant jämförelse appropå detta. Slutsatsen är bland annat:

Jo, att det är helt OK att provocera för provocerandets skull. Att det är lovvärt att göra fula bilder på arabiska muslimer som ser ut som hundar. Men räkna inte med uppbackning om du istället vill ställa kritiska frågor om den svenska psykvården.

Läs den här.

Någonting är fel

Och jag vet inte vad. Lyssnar på norsk electro med en öl i handen men ingen lättnad eller frid inträder. Inte för att jag använder alkohol för att uppnå frid, eller något annat heller. Det känns konstigt. Jag känner igen känslan från the bad old days men det är inte samma sak.

Kanske skulle titta lite på Twin Peaks, läsa någon rad till i någon bok och sedan gå och lägga mig. Onödigt att vara vaken hela natten grubblandes över vad som händer, eller inte händer. Vill ringa och prata länge med någon, men vet att denne någon inte skulle uppskatta det vid denna tiden på dygnet.

Litteraturseminarium

Vi har litteraturseminarium nu snart. På boken Religionsvetenskap – En inledning. Jag är lite nervös för jag har inte läst boken. Well, jag har läst det mesta av boken men inte allt. Nu är jag dock med största sannolikhet nervös helt i onödan, även på mina värsta dagar skulle jag kunna snacka tillräckligt mycket skit för att klara mig. Och för att vara lite självförhärligande så är inte ”motståndet” det farligaste i världen.

Men jag oroar mig för att det är en del att läsa och jag vill inte bara glida igenom utbildningen. Jag vill göra allt så bra som jag kan göra det trots att det stora mertalet av mina klasskamrater nöjer sig med ett G. Jag vill inte ha ett G, jag vill inte göra precis så mycket man måste för att klara sig och inget mera. Jag siktar på högsta betyg. Jag siktar på att göra mitt allra bästa (oavsett om nu detta blir ett G, VG eller MVG). Det viktigaste är att inte slacka av. Att inte förlita sig på min allmänkunskap, snabbtänkthet och skitsnackförmåga.

Jag har fått en del gliringar om mina genomskinliga mappar och verkar ses lite granna som klassens ordningsman. Men jag är inte ordentlig och strukturerad. Jag är bara livrädd att vakna en dag och ha misslyckats med utbildningen för att JAG inte gjorde tillräckligt. Att JAG har lyckats sumpa det när jag utan vidare (eller med möda) hade klarat av att sätta kurserna.

Jag vill inte bli en ok lärare, jag vill bli läraren som elever byter skolor för att få. Jag vill bli läraren som kan ta hand om de ”värsta” klasserna, läraren som tv-producenter ringer när Klass 9b drar igång igen. Inte för att jag vill se mitt ansikte på tv, eller för att jag vill ha en massa creds och respekt. Jag vill ge våra unga en chans att klara sig i samhället. Jag mådde skit under flera år bara för att jag inte visste vad jag ville göra och kände samhällets tryck att BLI NÅGON. Jag har svårt att tro att detta skulle ha blivit lättare.

Det finns så många elever som inte får chancen. Som sitter av sin tid istället för att komma ur skolsystemet med högt huvud. Det är inte viktigt att veta när Gustav II Adolf dog, eller vilken ordklass ”vacker” tillhör. Det viktiga är att ha med sig en känsla av värde och en allmänbildning. Att kunna se samband och trivas med den man är. Och skall jag få en chans att göra denna skillnad måste jag få min utbildning. Och för att få välja mina egna klasser måste jag vara grymt duktig.

Jag är fortfarande förbannad att jag inte kan läsa specialpedagogik nu utan måste vänta tills jag har varit aktiv lärare ett tag. Jävla system!

Nytt utseende

Ingen mera snö, det är vår nu, så det var dags för ett nytt utseende. Dessutom lite mera politiskt då jag anser att man skall (tvingande) rösta på piratpartiet till EU valet i år om blott några dagar. En missnöjes röst som kanske kan få våra urtidsdjur till politiker att förstå att grundlagar gäller i HELA samhället, inte bara den del som inte är online.

I min jakt efter fler (högskole)poäng än min bror är jag numera uppe i 30 bekräftade poäng. Femton till (obekräftade) poäng borde vara på väg när som helst. Its good to be good.

Mina barn och andras ungar

Läser i BLT (oberoende rasist) att Landstinget i Blekinges starke man Bernth Johnson (S) jobbar med en härligt objektiv och beprövad metod.

Just nu kritiserar alla alla. När vi är tydliga så får vi kritik för det. Jag tillbakavisar den kritiken. Vi försöker göra detta så klokt som möjligt utan att lägga varsel, svarar Bernth Johnson.

Det är alltså med klokskap som landstinget finansiella bekymmer skall komma tillrätta. Körde de med idiottaktiken för att bli fattiga först eller? Det verkar som om ledningen ligger back med ca 175 miljoner kronor. Något som inte alls har att göra med att de höjer löner för chefer med nominellt personalansvar eller anställer en politikers man som IT visionär vars kompetens på området verkar handla om MS Röj.

Så hur skall de komma tillrätta med obalansen? Kom ihåg att de numera kör med kloktaktiken. Jo de skall be Staten (vi som betalar skatt) om mera pengar. Och får de inte mera pengar så tänker de köra hårt på det som en valkampanjsfråga.

– Vi väntar in vårpropositionen och ser om regeringen skjuter till pengar. Statsbidragen behöver räknas upp för att vi ska lösa det.
Vad gör ni om ni inte får ökade statsbidrag från regeringen?
– Vi fokuserar på 2009–2010. Vi har full koll på läget. Det här kommer att bli en stor fråga i valrörelsen.

Alla andra dödliga kan inte spendera pengar de inte har. Alla andra kan inte köra vidare och hoppas att någon annan kan rädda dem. Alla andra måste skära på utgifter när pengarna inte räcker.

Jag hoppas verkligen att vår statsminister (m) och finansminister (m) menar allvar när de säger att de inte tänker rädda kommuner (eller landsting) bara för att det går dåligt nu. Kommunalt självstyre (och Landsting) råder både i goda som dåliga tider.

Det är skillnad på ens egna och andras pengar. Mina barn och andras ungar.

BLT

Såsom i himmlen så ock på jorden

Läser med intresse i DN om en rymdkatastrof (katastrouåph som vi skulle säga här nere) som inte riktigt hände och slogs av hur beslutsfattare alltid verka sitta skitlångt från verkligheten. I fallet med rymdkatastrofen handlar det om en rymdskyttel vid namn Atlantis som 1988 sköts ut i rymden. Det ville sig inte bättre än att lite isolering träffade skrovet på väg upp och drog med sig 700 värmeskyddande plattorna man så gärna vill ha intakta på väg ner i jordens atmosfär.

NASA hade tydligen sett detta ske på väg upp men väntade tills nästa dag med att roa besättningen med nyheten. Besättningen får i uppdrag att koppla fast kameran på robotarm och ta lite kort på skadan. Till sin glädje ser astronauterna att skadan är enorm.

– Jag glömmer aldrig när vi hängde ut robotarmen under den högra vingen och sedan rörde den mot det område som hade skadats, berättar Robert Gibson. När vi tittade på skadan sa jag till mig själv, ”vi kommer att dö”. Det var så mycket som var skadat.

När de skickar ner bilderna till NASA måste de komprimera och kryptera, så att inte det stora stygga ryssen skall läsa deras mail, så NASA får lite taskiga bilder med låg upplösning. Typ mobilkamerafestbiler, tänk facebook. NASA funderar ett tag och kommer sedan på att detta var ju ingen fara. Man kan tänka sig att cheferna lättat tog en kopp kaffe och skrattade åt hur illa det kunde (och var!) vara.

”Vi har tittat på bilderna och det är inget problem. Skadorna är inte så svåra,” hälsar NASA.

Den sjätte december landade Atlantis och Robert Gibson hade förberett ett litet gubbigt argt tal han skulle hålla för NASA om skytteln skulle brinna upp. Han hade bara 60 sekunder på sig om elden tog sig igenom, tippade han.

Så, det var vad som händer i rymden och vad har detta med den blivande lärarens vardag att göra?

Jo serrö, för det är såhär det går till. Inte för att killarna i Atlantis hade så värst många val. De kunde antingen landa (och potentiellt dö) eller stanna kvar i rymden och dö. Men på skolan där jag praktiserar har beslutsfattare högt ovanför själva skolan stoppat in några förskoleklasser på lågstadiet. Detta leder naturligt till att det blir utrymmesbrist då skolan inte har lokaler till detta. För att lösa detta dilemma flyttar ledningen helt sonika upp sjätteklassarna till högstadiet, där finns ju plats…

Så vad är fel med detta? Jo serrö. Sjätteklassare är inte riktigt mogna för högstadielivet. Kolla själv med forskningen om ni vill, jag rekomenderar Erichsson och Piaget (eller ja, inte egentligen för de är skittråkiga gamla gubbar). Så vad som händer är att sjätteklassarna snabbt fattar att de hänger med de stora kidsen nu så att de gör sitt bästa att vara tuffa själva. Från att ha varit förbjudet att äta godis drar de till Konsum och tjackar socker. Från att ha haft en lärare som haft koll på dem hela tiden har de nu massa olika med en eller två mentorer som fyller i papper varje gång något händer och slänger iväg ett mail till föräldrarna.

Det går åt helvete. Hade beslutsfattarna frågat skolan hade de vägrat. Hade de läst litteraturen hade de vetat att uppdelningen mellanstadie och högstadie är vald av en anledning. Det är en jävla skillnad mellan elva nånting och tretton. Men från kommunhuset ser man ju inte hur ett helt år försvinner ner i lektioner där lärarna mest agerar lägervakter och etik och moralföreläsare.

DN artikel om rymdkatastrofen