Jag <3 Anna Odell

I Dagens Nyheter kan man läsa en artikel om Anna Odell och hennes uppmärksammade konstverk. När jag har läst hela texten känns det allt mera bekant. Nu har jag förvisso inte blivit bältad fast i en säng, men jag har suttit av en natt på psyk. Särskilt en sak som kommer fram i artikeln känner jag för:

Att hon [Anna Odell] skulle ha skadat personalen på S:t Göran går hon inte med på. Vården, menar hon, är en institution som måste tåla att bli ifrågasatt. Regler om sekretess gör att stora delar blir omöjliga att granska.

1995 blev Anna själv tvångsvårdad. På riktigt. Inte fejk. Och enligt artikeln blev hon bägge gångerna hon skickades till S:t Göran tvångsmedicinerad och bältad. För att visa upp detta kunde Anna antingen göra en walraff, eller göra ett konstverk om det hela. Jag vet att många tror (och vill) att konst bara skall vara bilder på ankor i motljus målade med akvarell, men konst är så oerhört mycket mera. Jag är jättesugen på att åka till Stockholm och se Annas utställning.

Men det här med tvångsvård diskuteras inte bara i Anna Odells kommande utställning. Även på Debatt pratade de om tvångsvård när det framkommer att tjejer (inga killar vad jag vet iaf) tvångsvårdas för självskadebeteenden tillsammans med förbrytare. Avsnittet går att se här ytterligare en tid till.

Hur skall samhället ta hand om de svagaste ibland oss? Vilka metoder skall man få ta till? Min natt inlåst på psyk har inte skadat mig, tvärtom. Och jag blev inte utsatt för tvångsmedicinering eller tvångsåtgärder. Men jag tycker att Anna Odell har gjort rätt, denna slutna miljö måste lysas upp och diskuteras.

Bloggen ”en farlig tanke” har gjort en intressant jämförelse appropå detta. Slutsatsen är bland annat:

Jo, att det är helt OK att provocera för provocerandets skull. Att det är lovvärt att göra fula bilder på arabiska muslimer som ser ut som hundar. Men räkna inte med uppbackning om du istället vill ställa kritiska frågor om den svenska psykvården.

Läs den här.