Idag hade vi ett studiebesök i en kyrka. Den kvinnliga prästen tog emot oss och berättade intresserat om kyrkan och religion. Vi fick reda på historia bakom kyrkan och varför prästernas kläder ser ut som de gör. En grundläggande inblick i det kristna kyrkorummet och dess religion från ett utövande perspektiv. Utan att innan ha sagt något om det delade jag och min handledare, klassens lärare, upp oss för att kunna ha koll på de lite mera stökiga (manliga) eleverna. Det gick bra till en början. Platsen och den ovana situationen höll stojandet och låtsasbråkandet i schack… ett tag. Ungefär halvvägs in i studiebesöket började myrorna i byxorna sätta fart på en del av eleverna. Jag var tvungen att sluta lyssna och helhjärtat försöka (förgäves) få eleverna att inte prata med varandra och att sitta stilla och lyssna. Att det var kört från början var givet men fåfängt hoppades man att kyrkan och prästen på något magiskt vis, ett under kanske?, skulle motverka normala tolvåriga pojkars drift att röra på sig.
Det sista minutrarna av studiebesöket användes till att ställa frågor till prästen. Jag visste redan från början att några av pojkarna funderade på att fråga ”Har du haft sex i kyrkan (och använde du kondom)?”. När jag fick reda på det i skolan tidigare i veckan tänkte, och hoppades, jag dels att de inte skulle våga ställa frågan till den kvinnliga prästen och att om jag sa nej rakt ut skulle bli mer infantila och/eller inte ta uppgiften på allvar. Jag hade väl delvis rätt, de gjorde inga mera frågor av samma art och de kom faktiskt på många intressanta frågor efteråt, men givetvis ställde de frågan till prästen mitt i kyrkan. Prästen tog det väl, som jag trodde, och ställde den snabba, kanske inte helt lyckade men fullt försvarbara, frågan varför han trodde att den frågan var ens i närheten av intressant att ställa. Jag hade kanske önskat att prästen inte sa att frågan var dum, för frågor i sig är väldigt sällan dumma. Eleven försvarade sig med att han hade frågat mig om det gick att ställa frågan. Prästen frågade då eleven vad jag hade svarat och eleven sa att jag hade sagt att man visst kunde ställa frågan men att man kanske inte skulle få ett svar.
Just den gruppen av killar slutade ställa frågor efter denna frågan. Lite tråkigt kan jag tycka då de hade många andra intressanta frågor, bland annat varför bögar inte fick gifta sig i kyrkan (deras formulering). En fråga som jag verkligen blev förvånad att se dem ställa då de inte uttryckte sig väl om homosexuella i vanliga fall, vem vet kanske ville de ha ammunition ;).
Efter att eleverna hade gått stod jag och min handledare kvar och pratade lite med prästen. Vi jämförde erfarenheter. Min handledare som lärare, prästen som ledare för konfirmation och jag som lärarstudent och scoutledare. Men innan detta ursäktade både min handledare och jag vissa av våra elever för deras beteende. Och det är just detta jag vill komma till. Både min handledare och jag visste att något liknande det som hände skulle hända. Jag tror ingen av oss trodde att hela klassen skulle sitta tysta som tända ljus och suga på informationskaramellerna. Vi visste att några skulle bråka. Vi visste att det skulle komma ”olämpliga” frågor. Vi visste att prästens tålamod skulle testas många gånger om under studiebesöket. Och i det ljuset är ursäkten knappt värd vatten.
Men jag är säker på att min handledare kommer att göra det igen. Jag är säker på att jag kommer att göra det i framtiden. Dra iväg mina elever till platser och situationer där jag vet att tålamod kommer att prövas, där omtåliga och värdefulla saker kan fara i marken, där ”vanliga” människor kan få sin människosyn synad i sömmarna. Vi kommer att ursäkta oss men vi kommer aldrig att ”lära” oss. För någonstans hoppas man att något skall fastna. Att kanske en låga skall tändas. Att om man konsekvent för hästarna till vattnet så skall någon en gång dricka lite och finna att det var gott. För omvärlden kommer jag låtsas att det inte är en hjord elefanter jag har tagit med mig in i porslinslagret, för jag hoppas att alla dessa elefanter någon dag skall få den där aha-upplevelsen (döda mig inte brossan!) och börja uppskatta något annat än sig själva. Att de kanske en dag sätter sig ner och själva skapar porslin.
Tills dess kommer jag, och förmodligen många (blivande) lärare med mig, trots ursäkter och löften om bot och bättring att tvinga ut våra ”socialt missanpassade” elever i verkligheten där de eventuellt kommer att förstöra just -DIN- dag.
Många missförstånd klaras ut så snart päron slipper klander för otillräcklig äpplighet 