Namn, namn och mysiga koncept

Listan med namn här nedan kommer från the Difference Engine. Det har inget egenligen att göra med boken så det är ingen spoiler. Men vilka underbara namn och koncept. Jag har haft dem tumblandes runt i huvudet idag funderande över hur man skulle kunna använda dem. Jag tror fortfarande på att spelarna skall spela karaktärer som alla är Clackers vid det centrala registret. Eventuellt kommer de att stöta på en hel del npc’er från boken, men på det stora hela skall det vara en fristående historia. Och namnen (för att inte säga beskrivningarna) här under ger så mycket inspiration att jag börjar tro att det är dags att börja skriva snart. I alla fall bygga på en lay-out. Robin kommer att döda mig.

En hjälpfull ordbok.

Mark Riddley, aka Fox Skinner. A swell cove, and King of the London Clackers.

Mr Dorrington. A wealthy Liverpool Merchant, on a visit to London.

Frank Danvers. A Brittish Naval Officer, just arrived from the Indies.

Robert Danvers. His younger brother, a ruined roué, pigeoned by the clackers.

Mr Hawksworth Shabner. Principal Proprietor of a West-End Clacking-Hall, Bill-Discounter, and Anythingarian where there is Anything to be got.

Bob Yorkner. A Duffer, tired of the Lay.

Ned Brindle. The Magsman, a half-and-half cove.

Tom Fogg, aka Old Deady, aka The Animal. A laudanum fiend suffering under delirium-tremens.

Joe Onion, aka The Crocodile. A bully-rock, and a creature of Shabner’s.

Dickey Smith. The Wakeful Bird, a young Engine-clerk in no ways particklar, pecking out a living as best as he can.

Ikey Bates. Landlord of Rat’s Castle, proprietor or two-penny dabs and a scandalous bagatelle board, having cut the bumblepuppy as too low!

Waiter at the Cat-and-Bagpipes Tavern.

The Bow Street Special Inspector.

Louisa Truehart. The Victim of an ill-requited attachment.

Charlotte Willers. A young lady with her cats from the country.

Kein Glaube, nur Pflicht
Bist du bereit
Wenn dein Meister spricht
Kein Wille, nur Licht
Bist du bereit Wenn dein Meister spricht

(Song Dein Meister av Melotron)

Då har man varit på anställningsintervju. Jag bet mig själv i tungan ett flertal tillfällen och gjorde mitt bästa att se intresserad ut varje gång killen gjorde utlägg i ämnen som bäst kan beskrivas som ”Bleeding Obvious™”. Jag tror det gick bra i alla fall. Jag väntar på en vandelsprövning (kul ord) sedan tror jag att jag blir kallad till nästa intervju… eller hur det nu funkar.

Igår var Hon och jag i Kalmar. Tittade som hastigast förbi medeltidsmarknaden. Inte mycket att hänga i julgranen, eller för den delen en vanlig gran. Stannade förbi Ikea också och jag tror jag har hittat en säng som kan byta ut min nuvarande. 140 cm bred så det blir inget monster. Den kostade inte heller så mycket i butiken. Två och ett halvt tusen, men när jag försökte bygga ihop den på IKEA.se så kostade den helt plötsligt en tusenlapp mera. Vet inte om jag har byggt fel saker, eller om det är billigare att köpa i butik. Något för framtiden.

Kattungar är söta. Biffstek är gott. Parmiddag är till viss del surrealistiskt.

En vacker morgon med risk för regn

Sometimes I get to feelin’
I was back in the old days – long ago
When we were kids, when we were young
Things seemed so perfect – you know ?
The days were endless, we were crazy – we were young
The sun was always shinin’ – we just lived for fun
Sometimes it seems like lately – I just don’t know
The rest of my life’s been – just a show
Those were the days of our lives
The bad things in life were so few
Those days are all gone now but one thing is true
When I look and I find I still love you

(Song These Are The Days Of Our Lives av Queen)

Jag måste skaffa mig en bredare säng. För förutom att det har varit underbart, som vanligt, att vakna bredvid Henne börjar det kännas av att man inte kan breda ut sig. Och att lite försiktigt väcka henne för att be henne flytta sig lite närmare väggen (så att jag slipper ramla ner i golvet) känns elakt. Men å andra sidan får man kramas mycket. Och vi tycker om att kramas. Oja. Kan inte prata för Henne men jag tycker om det.

Vi, eller kanske mest jag, har skämtat om en utvärdering efter en månad tillsammans. Det är snart. Typ om två dagar. Det är förvisso ett skämt. Men här är lite vad jag har tänkt på.

Vad jag tycker om
Henne. Kanske lite för enkelt att bara säga så, men there you have it. Jag älskar Hennes små gester och rörelser. Hennes sätt att sakta gå genom ett rum. Eller när Hon helt plötsligt gör grimaser mot mig.

Kanske lite självklart att säga att jag tycker om Hennes kropp. Så vi kan lämna det där.

Vad jag inte tycker om
Hennes osäkerhet. Okey att hon inte behöver springa runt och -veta- eller -agera- vacker och smart. Men inför mig behöver Hon aldrig vara osäker på hennes skönhet eller intelligens. Detta är inget stort orosmoment. Att ens kalla det för ett orosmoment är att ta i från tårna.

Vad jag vill se mera av
Henne. Okey, lite enkelt det med. Men det är det jag vill. Jag vill vakna bredvid Henne. Älska med Henne. Se världen med Henne. Ligga och lukta på Hennes hår.

Jag älskar dig.

Konventscenario: London anno 1855

Det är sommaren 1855. Efter att Charles Babbage lyckades bygga sin dator förändrades världen och Lord Byron tillsammans med det Radikala Partiet styr det engelska kungariket. De tänkande maskinerna har helt förändrat sammhällsapparaten. Alla har numera ett datornummer och finns med i register. Maskinerna väver nya intressanta tyger, hjälper vetenskapsmännen räkna på teorier och förändrar ingenjörsvetenskapen i grunden.

Våra hjältar är lågnivå datainhämtare vid det centrala medborgarregistret. Dag ut och dag in sitter de och läser hålkort och för in och hämtar ut information. På sin fritid är de fyra engagerade kinomaskinster som med sina hålkortsfilmer försöker skapa den perfekta maskinfilmen.

En dag upptäcker de att de har hämtat ut och raderat information i det centrala registret åt någon. De vet inte vem det är, eller exakt vilken information som har ändrats, men de upptäcker att någon är ute efter dem.

Special Branch och London Met är alla ute efter dem och det verkar inte som om de har mycket tid på sig. Vem ligger bakom? Var hittar man information i ett sommarvarmt steampunk london? Vad är det för information de har lämnat ut?

Städning

Det glada åttiotalet… tecknade norrmän och misstänkt falsettsång.

So needless to say
I’m odds and ends
But that’s me stumbling away
Slowly learning that life is OK.
Say after me
It’s no better to be safe than sorry

Take on me, take me on
I’ll be gone
In a day or two

(Song ”Take On Me” av A-Ha)

På många sätt och vis är det skittråkigt att städa och tvätta. Men nu är tvätten (nästan) klar. Synthmusik gör städning lättare. För det mesta lyssnar jag inte på texterna, men idag har jag gjort det och förstår varför vissa misstar mig för att vara homosexuell. Synthmusik på 80-talet var inte det mest heterosexuella som gjordes.

Anyways, kläder skall vikas, golv skall dammsugas och disk skall diskas. Det börjar dessutom bli bråttom. Ikväll skall det levlas som galningar i World of Warcraft.

Vad Valrossar tycker om

Korta sekunder är svåra,
alltid så svåra att fånga.
Mycket svårare än en evighet,
för sekunder är korta och många.

Korta minuter är svåra,
de rinner iväg som sekunder.
Allt kommer så fort; det före,
och mellan och efter och under.

Och korta sekunder är hala,
de går inte att gömma och spara.
Så ge mig en kort liten evighet,
och sekunder som är underbara.

(Dikt ”Korta Sekunder” av Linn Lundström)

Nu. Just nu. Gillar jag verkligen när Hon trycker sig mot mig. Det kanske inte låter så konstigt. När man tänker efter är det väl något högst naturligt. Men det har inte hänt mig så ofta så jag njuter storartat när det händer. Att bara pussas eller kramas är väldigt mysigt, men när Hon tar tag om mig och nästan tvingar sig på mig… oj oj oj. Vi valrossar gillar sådant. Mycket. Förmodligen finns det de som tänker hävda att valrossar gillar musslor, snäckor och skaldjur. Oj så fel de har.

Ay, pistolero!

como estas?
te quiero
tengo hodido dinero y te voya sacar de aqui
solomente uno esta bien

(Låt ”pistolero” av Juno Reactor)

Jag är snart klar med The Difference Engine av William Gibson och Bruce Sterling. Den är såklart underbar. I några dagar har jag levt med Edward ”Leviathan” Mallory och en steampunk variant av london anno 1855. Ett london där datorn uppfanns på tidigt 1800-tal och skrev om hela kartan.

Dialogerna i boken är underbara. Skrivna till viss del i tjock slang och med Gibsons omisskännliga handlag.

”But if I weren’t a wicked dollymop, would I be here with you now?”
”No more playing bobtail.”
”You know i only go with gentlemen.”
Mick sniffed, amused. ”Call me a gentleman, then?”
”A very flash gentleman,” Sybil said, flattering him. ”One of the fancy. You know i don’t care for the Rad Lords. I spit on ‘em, Mick.”

Jag funderar skarpt på att göra ett konventsscenario i denna världen. Hålkort och maskindrivna bilar i ett viktorianskt london. Kan det bli bättre?