Rädsla i yrket

När jag började köra taxi undrade mormor om det inte var jobbigt då man blev knivskuren och rånad minst vartannat körpass. Jag skrattade bort det och sa att jag kände mig högst trygg i mitt yrke. Om någon skulle hoppa på mig så… tja, han/hon blir ca 1500 kronor rikare och därefter jagad av polisen. Och om de inte dödar mig kommer de att ha ett skitbra signalemente. Min teori var att de skulle åka dit så det ryker om det, om de överhuvudtaget vågar sig på en kille på ca två meter med medlemskap i noll komma en tons klubben.

Att känna sig otrygg är dock något jag började fundera på idag. Jag kommer ihåg att pappa skickade vidare de få AIDS patienter han fick till Ryhov (sjukhuset, inte mentalsjukhuset) för att han, om jag kommer ihåg rätt, tyckte att det kändes kymmigt.

Idag fick jag en körning från Byggnad 13, psyk akuten. Det stod ett kvinnonamn på lappen och två personer. Inget mera med det. Jag åkte dit, med bussen i övrigt full med folk, och tryckte på interkommen. Efter lite väntan kommer det ner ett ungt par som inte ser ut att vara spritt språngande lyckliga, trots det bländande solskenet. Dessa två unga vuxna hoppade in och satte sig. Jag frågade artigt om de ville ha hjälp med bilbältena, vilket de nekade, och vände mig sedan om för att stänga dörren när en skötare som följt med ner räckte över ett paket till mig.

”Det är hans kniv. Ge den till skötarna som möter upp i Karlshamn. Det vore ju tråkigt om du blev stucken i ryggen medan du kör.”

Jag stoppade ner paketet med kniven i sidan på dörren och försökte skaka av mig känslan av olust. Men min blick återvände hela tiden till dörren. Jag kommer ihåg hur kniven kändes genom pappret. Kort fruktskalar kniv. Ett knivblad på cirka fem centimeter. Hårdplast handtag. Ribbat. Bra grepp.

Det var skitskönt att släppa av dem i Karlshamn och lämna över kniven till en av skötarna som ledigt tog emot paret. Fyfaan.